Skrev nyss i inlägget nedan att jag kanske har en höstdepression - och ja, det har jag kanske också. Inget känns genuint roligt, inget får mig på bubblande humör, jag irriterar mig på allt, känner mig låg och tycker lite synd om mig själv hela tiden...
Sen gick jag in och läste på Veronicas blogg om att hon läst på Viktdrottningens blogg vilket väckt tankar så pass att hon nu lägger ner bantandet - för att hon inte mår bra av det, pressar sig själv för hårt och ställer för höga krav på sig själv. Och jag tänker att just det tänket kanske är en del i hela mitt mående....
Den sortens press vi inte mår bra av men ändå sätter på oss, den tror jag är en stor del i ätstöringen. Jag är i en svacka rent mentalt och ifrågasätter allt jag håller på med. Motivationen är egentligen ganska okej just nu. Jag tycker att träningen är kul och går bra, så det gör jag mycket - men jag erkänner att jag får lite "panik" när jag inte hinner träna det jag vill, när det bara blir promenader eller i värsta fall ingenting. Och jag prioriterar träning framför mycket annat som jag kanske egentligen inte borde.
Maten går också ganska bra fortfarande, utöver tisdagens rese-kräng har den här veckan också gått bra. Men rent mentalt tycker jag ofta så jäkla synd om mig själv - för att jag vill kunna äta vad jag vill i vilka mängder jag vill utan att gå upp i vikt! Och jag vill SLIPPA TÄNKA PÅ MAT HELA JÄKLA TIDEN!!! Till exempel har jag tyvärr vägt mig både igår och idag och att inte vara nere på fredagens/måndagens vikt än gör mig ännu deppigare... Jag ÄLSKAR att baka men jag vågar inte för då kommer jag äta för mycket av det och då kommer jag må ännu sämre. Jag vill äta inget. Men samtidigt vill jag äta allt.
Jag hade så gärna velat släppa taget, sluta banta!! Men jag är SÅ rädd för att jag ska gå upp massor i vikt igen och bli ännu olyckligare - och det kommer jag att göra för min relation till mat är så jäkla screwed (!) så jag kommer inte att kunna hålla det på en normal nivå. Jag önskar verkligen Veronica all lycka till och hoppas att hon mår bättre utan dieten! Men själv tror jag att jag får väl stå ut och hoppas att jag kommer ur min svacka snart...
Tre veckor med viktväktarna
3 år sedan
Ta hand om dig! Du är det viktigaste du har! Känner igen tankarna. Det var dom som gjorde att jag la ner (och därmed gick upp i vikt) för nåt år sen. Sen har jag inte riktigt kommit tillbaka till ner i vikt.. känns både skönt och skrämmande.. samtidigt.. jag tror man måste jobba på sitt förhållande till mat. för att få det att funka. ungefär som med alla förhållanden.. jag vet inte. snurrigt det blev nu. men ta hand om dig som sagt! kram
SvaraRaderajag vill komma och ge dig en stor bamsekram! och berätta för dig att du är exakt som jag, fast mycket starkare, för jag har gett efter och jag ligger inte på den där normala nivån, allt eller inget, just nu allt. jag äter allt jag vill och allt jag kommer över med tanken, jag börjar om imorgon, på måndag, osv.. jag beundrar dig såpass om du lyckas komma ur den här svackan utan att sluta kämpa med mat och träning.. som sagt jag önskar jag kunde ge dig en stor kram och ännu mer pepp! men vad andra gör och säger spelar inte så stor roll, vi är själva vår största fiende, tyvärr, och endast en själv kan hjälpa en! och dessvärre kommer vi nog alltid att ha en liten knepig relation till mat, bara att inse att vi inte drog vinstlotten gällande "naturligt smal".. (kanske det fungerar om du inte lägger så mycket fokus på ordet banta? jag personligen hatar det ordet. "du bantar inte du försöker komma i balans" man borde jobba mer med sina hjärnspöken)jag hejar på dig! KRAM
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det du skriver...och det är tungt...
SvaraRaderaJust när det blir tvång så är det inte roligt, men samtidigt så är det ett viktigt tvång-för att man ska må bra! Tvinga sig själv att må bra (låter lite konstigt*skrattar*)
Jag tror också att det är fuskvägandet som gör att jag känner mig nere...När det inte är förändring på vågen fastän man sliter...Men det finns ju andra aspekter att tänka på och målet är ju faktiskt inte så långt borta, och det är svårare ju närmare målet man kommer sägs det...VI måste kämpa vidare...Och efter 4veckor boot camp är jag ÖVERTYGAD att vi kommer ha ett bättre resultat än om vi bara kört på i samma race (även om vi åkt utanför banan någon gång på vägen-men det gör man väl i lera? ;)
Känner verkligen igen mig i det du skriver! Fast just nu trivs jag så himla bra med att ha koll på vad jag äter och att sakta ticka neråt i vikt. Och egentligen finns det ju inget man inte "kan" äta. En VV-pizza för 5,5 points tex - underbart!
SvaraRaderaTa en paus under resan, för att se hur mycket det gör på din vikt. Och kom tillbaka sen! Heja dig, heja oss!