För ett år sen...

En bra grej med Funbeat är att jag kan kolla kalendern över det gångna året och verkligen se berg och dalar i min ständigt pågående viktresa... För ett år sen vägde jag 3 kilo mer än jag gör nu - det kan man ju tycka är värdelöst egentligen (3kg på ett år...) men jag har inte "gått upp allt och lite till" som är så vanligt i alla fall.

Efter att ha startat på över 87kg hösten 08 vägde jag 81,8 (fredagens vikt - väger mig ENDAST en gång i veckan nu) i mitten på mars 09 (därefter gick det dock snabbt ner till 77-78 som jag höll länge med en snabb dipp ner på 75 för att jag typ åt nada!) Så jag vet att jag kan, när bara skärper mig!

Vad jag dock kan se som är mer upplyftande är att jag tränade 38% av alla dagar senaste året. Det tycker jag minsann är bra!

Totalt tid: 10966 min / 7d 14:45:30
Antal träningspass: 194
Antal dagar med träning: 142 (38% av alla dagar)

Så ja, nu ska jag bara bli av med halsondet och även om jag inte hittar motivation så får jag SLÄPA mig till gymmet så jag kan fortsätta på den vägen.

Vikväktarna vs LCHF - rond 1.

Jag fick en kommentar av Livsnjutaren på mitt förra inlägg som jag vill dela med mig av här. Jag förstår att mina berg-och-dalbanor med sötsug och självdisciplin får LCHF-frälsta att vilja frälsa mig också =)

"Hejsan, ja du kan inte säga annat än att jag känner igen mig i det du säger. Jag har aldrig kunnat gå ner med varken viktväktarna eller GI dom funkar inte. Jag rekommenderar dig att gå över till LCHF istället. Det funkar för mig och jag har inte haft varken sötsug eller hunger vilket är helt underbart. Det är för att jag äter så lite kolhydrater och mycket fett och proteiner. FETT är bra det gör att du blir mätt längre och slipper sötsuget. Jag äter inget godis eller sött förutom det som är helt ok som mörkchoklad, nötter och en frukt om dagen. /Livsnjutaren"


Här är mitt svar;
"Tack för din kommentar i min blogg. Jag HAR testat LCHF - tre gånger för att vara ärlig. (Läs om det i min vikthistoria här ) Och varje gång jag började så föll jag för allas ord om att det är det magiska sättet att hålla koll på sötsuget osv - men det funkar inte för mig. Dels så är jag inte förtjust i fet mat - blir lite äcklad och vill ha det fräscht. Men mest av allt så är förbud en omöjlig livstil för mig - jag blir depp, tycker synd om mig själv för att jag inte får äta vissa saker och tycker det är svårt socialt. Och när man väl fuskar så blir det "jaja men då har jag ju ändå förstört den här dagen!" och det finns väldigt få utrymmen för utsvävningar, man lägger på sig direkt - och då försvinner motivationen ännu mer.
Jag har lyckats med viktväktarna förr och jag VET (efter en livstid av bantning) att det är det enda sättet som kan funka för mig. Det är "bara" motivationen o självdisciplinen som tryter ibland - och det gör den (för mig iaf) på ALLA dieter. Jaja, det är väl tur att alla hittar sin egen väg här i livet!"

Och med det vill jag fylla i att vi är individer som fungerar olika och alla hittar förhoppningsvis sin egen metod så småningom. Med tanke på att jag ändå tappat 12 kilo med VV (och två gånger tidigare runt 10-12 kilo) så är jag ett levande bevis på att det visst funkar - för MIG.

Min bantningshistoria - metoder & resultat

Det pågår en evig kamp inuti en mer eller mindre ätstörd människas sinne. Tusen frågor varenda dag, som en högljudd presskonferens i huvudet där kacklet och babblet kan göra en galen!! Ska jag ta en kaka eller ska jag inte, ska jag ta en portion till eller inte, ska jag välja soppa när dom andra äter pizza? Är det värt det? Mår jag bättre efteråt om jag unnar mig? Visst är jag duktig om jag helt enkelt låter bli att äta? Den där glassen kan väl inte göra så stor skillnad? Är det okej, kära samvete, om jag dricker några glas vin? Jag har ju ändå tränat igår...

Samma presskonferens debatterar om vilken metod ska användas, vilken som är bäst för att uppnå fullkomlig lycka - dvs att gå ner dom där överflödiga kilona som vi är helt övertygade är direkt sammankopplade till vårt psykiska mående. Oftast kräver pressen evidensbaserade studier och hårda fakta för att kunna fatta sitt beslut vilket leder till att den smått ätstörda människan testar sig fram genom djungler av metoder, dieter, pulver och piller, varje gång övertygad om att NU har jag hittat metoden för mig, det som kommer förändra mitt liv. Helst ska det ju gå fort och utan ansträngning och med ett bestående resultat.


Jag kan utan tvekan säga att jag har provat allt. Allt. Och visst har de flesta metoderna fungerat, iaf till en början när kroppen chockas och ställer om sig. Modifastpulver funkade bra ett tag, och jag gick ner i vikt, speciellt när man byter ut alla mål. Men när man börjar med vanlig mat igen så stannar viktminskningen av. Och lika fort kom det sen igen när jag började äta som förr, för då hade man ju under ett tag varit sugen på en himla massa saker som man bara måste få äta nu när jag slutat med pulvret. Puckat.


Jag har beställt skumma piller (som numera görs reklam för i sidospalten på facebook, men som när jag beställde dom var rent av olagliga i Sverige och hade en adresstämpel från Prag på paketet) som är smockfull av effedrin o annat kemiskt som sätter hela kroppen i obalans. Visst, hungern försvinner, det minsta jag minns att jag åt under en dag va en kvarts liter glass och ett äpple. På en hel dag. Jag pendlade mellan hyperaktivitet och passivitet och mellan euofori och depression. Fick hjärtklappning, pulsen rusade och ibland kändes det svårt att andas. Men visst gick jag ner i vikt. Och snabbt som tusan! Verkade som den perfekta lösningen då. Och när man växer ur kläderna och komplimangerna haglar över en är det svårt att inse det som man inser nu. Att det är helt jäkla fullkomligt obegripligt hur man kan utsätta sig för sånt.

Jag har vid två tillfällen testat LCHF - low carb, high fat. Skippat alla kolhydrater - pasta, potatis, ris, frukt, socker. Båda gångerna gick jag ner 3 kilo första veckan och det är ju en väldigt peppande start. Därefter rullade det på hyffsat ett tag. Jag mår bra av den kosten, håller mig mätt länge och magen är tyyyyst, lugn och fullkomligt fri från bubbel. Men... Jag är inte helt överfötjust i den sortens mat. Omelett till förbannelse, okej. Ost, lax, kyckling gott. Skippa sockret, tror jag definitivt på! Men jag är inte mycket för bacon, fett kött, fet sås osv. Dessutom är det alltid lite jobbigt när man behöver nåt snabbt att äta, allt blir ett sånt projekt. Andra gången blev jag helt besatt av att räkna kolhydraterna och begränsade även mängden grönsaker. Dessutom innebär minsta lilla "fusk" av för mycket kolhydrater ett rubbande av hela systemet och man lägger på sig direkt - iaf jag! Binder vätska, trillar ur fettdriften och man är på ruta 1 igen. Och är man ändå på ruta 1 kan man ju lika gärna äta allt det där andra också. Jag gick ner i bra takt när jag levde på kött och ost. Men mådde lite illa av det också. Och det är ju allt annat än socialt. Dessutom är jag inge bra när det kommer till förbud. Allt som luktar eller ser gott ut men som jag inte får äta gör mig deppig och jag tycker synd om mig själv som aldrig kan få njuta eller äta något gott.

Det som har fungerat för min del är viktväktarna och deras pointssystem. Efter ett års studier och ett liv på pasta och vin i italien skrev jag in mig första gången 20 år gammal år 2000. Jag gick ner ordentligt i vikt och höll det ganska okej. Det smög sig på och exploderade när jag blev träffade exet 2003. Kan inte säga "alla myskvällar" direkt, för vi pluggade i Lund då och festade bort de flesta myskvällarna - så ja, alkoholen va väl inge bra. Men den stora fällan var baksmällan - inte sällan började vi dagen efter med mat från burger king, självklart med lökringar, poppers och dippsås. Framåt kvällen när "hungern" återkom va det dags för pizza. Och kanske lite glass eller chips där emellan också. HUR kan en fd. viktväktare ens tillåta sig detta?

När vi flyttade ihop tog jag tag i det igen - våren 2004. Gick ner från 84 till 73, där va jag nog bara ett tag, men runt 75 låg jag kvar ett bra tag. Vet inte riktigt när jag lät det gå över 80 igen, men där har jag legat minst ett par år nu. Förra våren provade jag igen, jag och några vänner gick med i viktväktarna och besökte möte varje torsdag. Det innebar att jag sen syndade hela helgen och svälte mig själv månd-torsd, så ja visst gick jag ner i vikt. Och spikrakt upp igen när vännerna tröttnade o vi la ner projektet. Jag tror inte riktigt på det där med mötena, blir mest irriterad på den sektliknande stämningen där inne. Jag gillar inte heller att någon som får betalt för det ska säga att jag är duktig eller att jag borde kämpa bättre om jag gått ner eller upp. Däremot tror jag på deras pointssystem! Iaf till 99% (te.x håller jag inte med om att avokado och lax som är så himla nyttigt ska vara så högt i points att man undviker att äta det, men det kan man ju reglera själv). Jag tror på att ALLT är tillåtet! Jag kan ta en kaka när jag fikar utan att rubba hela systemet, bara jag räknar in det i mina points och jag kan träna och tjäna extra points. Är pointsen slut så kan jag äta frukt och grönsaker så jag behöver aldrig gå hungrig.

Det allra bästa är att jag går ner i vikt - sakta men säkert!!