Lägesrapport... typ...

Njä, bra går det ju inte - ur viktminskningssynpunkt iaf. Som sagt är jag ju i tjockisbyxorna igen och det är väl inge kul direkt. Problemet är att tanken på att ta tag i mitt liv och skärpa till mig känns som jag ska bestiga mount everest!! För jag vet att det krävs maximal ansträngning - NOLL undantag - för att det ska hända nånting över huvud taget. Och jag ORKAR inte!!! Ni är så söta som kommenterar och peppar och skriver "det är bara att kämpa på!" och visst ni har rätt. Men jag orkar inte kämpa...

Jag är såååå trött på att banta! Jag har gjort det hela mitt liv. Och nu är (ja jag har typ gått upp allt igen, nästan) så är jag i en "trivselvikt" (ja, kroppen trivs - inte sinnet) där jag kan äta nästan vad jag vill och ändå stanna här. Då är det lätt att göra det också, och att låta bli att bestiga det där berget. MEN - faktum återstår ju att jag inte riktigt trivs här, kläderna sitter inte snyggt och jag känner mig osexig och ganska hus-ig. Fast det är så skööööönt att slippa bry sig, slippa räkna points och kcal och slippa ha ångest över vad man stoppar i sig.

För det ÄR så - att även om jag trivs bättre i min kropp när jag är strikt och väger mindre så mår jag så mycket sämre psykiskt - har alltid matångest, tänker på mat hela tiden och tycker nånstans att jag är lika skitfet som nu (å så dumt jag vet, det behöver ni inte berätta för mig, det vet jag redan) plus att jag då även klankar ner på mig själv för att mina ansträngningar inte ger de resultat på vågen som jag vill ha, vilket förstör vilken dag som helst.

Så egentligen - om jag bara hade tyckt att jag är ok som jag är nu, gått med på att köpa kläder i en större storlek, slutat jämföra mig med alla, blivit vän med min kropp och mina "volanger" så hade jag mått så himla mycket bättre som människa over all tror jag!

Men ja, frågan är om jag kan det. Förmodligen inte. Jag kommer nog som resten av landet slåss om crosstrainerna på gymmet den 2e januari... Eller så är detta ett steg i rätt riktning mot att acceptera mig själv som jag är - att träna för att må bra och inte för att krympa, äta det som min kropp mår bra av - inte blir smal av. Vi får väl se...

Ingen chock direkt

Jag har vägt mig. Och den stannade på preciiiis vad jag trodde - men det är så hutlösa siffror att jag bara inte kan förmå mig att skriva ner dem här. Som sagt inte vägt mig sen i oktober men det var inte svårt att gissa, jag känner det ju i kläderna - t.ex. så har jag börjat använda ett par tjockisbyxor igen. De sitter lösare än när jag använde dem för ett år sen MEN jag har inte kunnat använda dem på evigheter för att de varit alldeles för stora. Det är de inte nu längre.

Jag har börjat vakna till liv lite i tänket i alla fall, att nu behövs det en broms. det kan men får inte gå helt över styr. Men det är är SVÅRT i december!!! Speciellt när det fikas på nya jobbet varenda dag - paj, choklad, chokladmousse, lussebullar - fritt flöde. Och jag står och går hela dagen och det är högt tempo på det där jobbet så man tar in alla energi man kan. Och jag har ingen karaktär. Inte bra. Men men, jag får väl ge det de här 3 veckorna, försöka att inte överdriva, och köra igång som resten av landet den 2e januari =)

Förlåt för att jag är VÄRLDENS sämsta bloggerska också.