Mår bättre!

Ja, jag mår mycket bättre. Förmodligen stor placeboeffekt av att ha börjat med Mia Törnbloms övningar och knep men desto större effekt av att jag bara bestämt mig för att må bra. Eller ja, det låter lite pretantiöst - om man bara kunde bestämma sig så hade ju världen varit enkel - men jag försöker i alla fall att
1 - vara tacksam för det jag har
2 - sluta slösa tid på att vara irriterad på människor och på saker jag inte kan påverka
3 - sluta tycka synd om mig själv och öva öva öva på att tycka om mig själv

Igår tränade jag dessutom! Jag tog jag mig iväg till step up-passet, mitt favoritpass på hela veckan och det var så himla roligt! Jag var typ helt död och genomsvettig men ville inte sluta. Underbara känsla! Ska träna idag och imorgon också.

Jag äter mycket mycket bättre (ja, sen igår morse då) men kanske fortfarande för mycket... Men det går bättre!

Och jag har nu börjat att på riktigt se fram emot resan!!! Vi åker om 5 dagar och min pack-ångest är enorm! 2 veckor i 26-31 grader och en vecka i 5-12 grader - HUR packar man!

Självkänsla snart?

Förlåt för min ständiga frånvaro. Torsdagen som började så bra fortsatte såklart inte lika bra. Nä, jag är fortfarande inne i dåliga vanor. Har inte tränat sedan i onsdags och äter för mycket och helt helt fel.

Jag var hos frisören i fredags, nya ljusa slingor och allt det slitna bortklippt. Skönt! På kvällen var jag ute med tjejerna, först på middag hos fina L och sen ute och dansade. Blev flirtad med och raggad på - välbehövlig boost =) och dessutom hade vi riktigt roligt!!

I går berättade jag till sist för pojkvännen om mitt cp-förhållande till mat. Inte i så många ord för jag skämdes och blev ledsen, men han förstod nog helheten av det. Han har kunnat bli lite förebrående innan, när jag först klagar på att jag är tjock och sen trycker i mig en massa fel mat - och förebrående är inget som hjälper, det leder till både skam- och skuldkänslor hos mig och det gör mig bara mer ledsen vilket leder till att jag vill äta ännu mer... Jag tror han förstod detta nu. Han är helt underbar.

- - - - - - - - - - - - -

Idag har jag lyssnat nästan klart på Mia Törnbloms "Självkänsla NU!" och den gav mig faktiskt en hel del tankeställare... Detta är vad jag har tagit till mig;

- Jag måste ta ansvar för mitt mående.

- Det är bara jag som kan påverka hur jag mår, ingen kommer att fixa det till mig utan det är helt och hållet upp till mig själv.

- Livet är för kort för att gå omkring och tycka synd om sig själv.

- Jag borde vara tacksam för allt jag är och allt jag har som faktiskt fungerar - jag har underbara vänner, en jättefin pojkvän som älskar mig, står nära min familj, jag är frisk, älskar inte mitt jobb förvisso men jag HAR jobb som gör att jag har pengar så att jag kan bo fint, köra en fin bil, åka på långa resor och leva relativt bekvämt.

- Men framför allt... Jag är skyldig mig själv att lära mig att tycka om mig själv!


Ja, det låter kanske pretantiöst, men det är värt ett försök. Jag ska använda mig av hennes redskap och övningar, tänkte jag. Jag ska varje dag skriva i en bok följande;

BRA
Tre saker som jag har gjort bra, som jag varit bra på eller som varit bra med mig.

TACK
Tre saker som jag har att vara tacksam för.

HJÄLP
Tre saker som jag behöver hjälp med.

Efter 3-4 månader lägger man till MINDRE BRA (men man lägger den då först så att man inte ska avsluta negativt) där man fyller i saker man gjort/varit mindre bra på.

Man ska dessutom skriva ner ALLA sina drömmar och önskningar, oavsett hur orealistiska de må verka i dagsläget. Det kan handla om vad man vill göra och vad man vill ska hända i livet, något man vill göra eller åstadkomma. Denna lista ska sedan kollas av en gång per halvår då drömmarna ska bockas av och fyllas på.

- - - - - - -

Jag har sett andra bloggare använda sig av dessa ord i sina blogginlägg och kände igen dem när jag lyssnade på Mias bok. Det som mest av allt väckte mig var, som jag skrev lite ovan, Tack-delen. Jag fick nästan lite dåligt samvete över att jag, med mina i-landsproblem, är så otacksam för vad jag har. Jag HAR ju egentligen "ingenting att gnälla över" men ändå är man olycklig, deprimerad och känner sig meningslös, värdelös och mest oattraktiv i hela världen.

Jag kan bara drömma om Mias självkänsla - vilken frihet det verkar vara att aldrig låta någon annan påverka hur man känner om sig själv!! Hon resonerar alltid att andra människors beteende "handlar om dem, inte om mig" och hon blir sällan upprörd eller irriterad på andra människor - det tar bara onödig energi. Ja, ibland låter det som att hon går på nåt =) Men jag tror på det hon säger om att det handlar om övning. Så nu ska jag damma av gamla dagboken och börja skriva.

Allt eller inget...

Tränade i 2½ timme igår - bodystep, bodypump och core. Mest för att allt var i samma sal så jag bara hoppade på nästa pass. Det var iofs bara 3 dagar sedan jag tränade sist men med tanke på allt jag stoppat i mig kändes det som att jag inte tränat på år. För mycket och för fel mat gör verkligen inga underverk för flåset... Men ja, det kändes bra - rent fysiskt... Jag är dock fortfarande deppo =/ Led av att se mig själv i speglarna, kände mig större än på väldigt länge.

Maten blev inge bra heller igår, för mycket mackor till frukost och korv stroganof till middag - visserligen nyttigt bröd och vv-falu men smör, ost och vitt ris - och för mycket. Och ja, digestive - obestämd mängd.

Pojkvännen frågade vad som tynger mig. Ja, vad är det som tynger mig egentligen? Har jag nåt att gnälla över egentligen? Ja, förutom att jag känner mig stor som ett hus och oattraktiv som en traktor ungefär... Det kanske bottnar i det alltihop, den urdåliga självkänslan. Om jag bara kunde vara nöjd, tycka att jag är okej såhär, tycka om mig själv. Vad ska man göra för att uppnå det...?

Har börjat dagen bättre idag - te och 2 ägg. Ska tvätta och handla på dagen och kanske träna ikväll, om jag känner för det. Även om jag är tråkig här så läser jag era fina kommentarer här och era bloggar varje dag och de ger mig alltid lite pepp, så tack för att ni finns!

Tack söta ni

för allt er pepp, tröst och stöd. Skönt att känna att jag inte är ensam om det här...

Jag känner mig lite bättre idag, inte riktigt lika ledsen men dock lika håglös, less och typ "uppgiven". Men det är nog resan som får mig att kunna se lite ljusare på framtiden...

Jag har laddat ner Mia Törnbloms "Självkänsla Nu!" på ljudbok o lyssnade på 3 kapitel när jag städade på extraknäcket idag. Visst, hon har ju en poäng men jag vet inte om det direkt kommer förändra mitt liv. Kanske lyssnar klart, kanske inte.

Dessvärre har jag ännu inte brutit cirkeln så kossan riskerar fortfarande att drämma genom isen =/ Big Time. Jag har ätit sen jag satt här på samma ställe o skrev sist och äter fortfarande. Mariekex just nu. Jag bakade igår, choklad & bananmuffins, och idag bakade jag morotsbullar som jag ätit flera stycken med massor med smör. Och allt det här är ju utöver rejäl frukost, lunch och middag. Såklart.

Imorgon tänker jag försöka släpa mig till bodystep kl 16:30. Jag hoppas att lite träning får mig att vilja skärpa mig lite mer för just nu är jag verkligen i ett jag-skiter-i-allt-mode. Och byxorna börjar spänna...

Lite mera tankar...

Tack för era kommentarer. Vi delar samma tankar, samma ständiga kamp. Som ni säger så är den stora boven mitt förhållande till mat, och det är det jag måste arbeta på att förändra.

Jag ska ställa undan vågen - EN (!!!!!) gång i veckan är det som gäller. Jag ÄR inte fetare för att den visar 2 hekto mer än för en vecka sen (iofs inte smalare heller och det är väl det som stör mig...) och jag är dum mot mig själv som låter den få bestämma över hur jag ska må. Gammal skåpmat, jag vet, har sagt det till mig själv så många gånger innan men nu måste det ske förändring. För att minimera vågens betydelse ska jag endast rapportera vikten här i bloggen när den visar minus - jag vill slippa ångesten som det innebär att skriva att jag gått upp. Inga vägdagar utan väga mig när jag känner för det (dvs när jag har en smaldag, inte väga mig för att straffa mig själv när jag anar att jag gått upp/inte gått ner) och rapportera när jag känner för det.

Jag kallar det varken bantning eller diet egentligen, jag kallar det att jag "skärper mig" just nu. Och det ska jag fortsätta med. Försöka bara äta när jag är hungrig. Unna mig enbart på helgen och då i rimliga mängder. Det vanliga...

Träningen är ännu en sak som måste förändras - jag vet att det är bra att röra på sig och det ska jag fortsätta med. (Men tänk alla som går ner utan att göra mer än promenera - det handlar alltid om maten i första hand, det vet jag - åter igen förhållandet till mat) Men det måste vara kul, jag måste sluta släpa iväg mig - och framförallt så sluta få "ångest" när jag väljer att strunta i det. Kommer nog ta ett tag att vänja sig vid...

Som nu - jag tänkte träna spinning på lunchen idag men instruktören är värdelös o spelar bara trisst techno så jag har en sån himla olustkänsla inför det. Jag vill bara stanna hemma och pyssla med efterrätten vi ska bidra med till kvällens middag... Så, nu har jag bestämt mig - baka först, sen träna bodypump halv fem istället. Därmed behöver jag bara träna step imorgon och inte både step och bodypump (som var tanken) och får mer ledig lördagstid. Prioritering för att må bra.

Det är ett gissel det här...

Jag inser att om jag vill ha "allt" så måste jag ge upp saker också. Men man kan inte kompromissa med sig själv allt för mycket heller. Jag MÅR bra av att äta sunt och träna så det ska jag fortsätta med och jag VILL gå ner i vikt lite till. Min Boot Camp ska definitivt fortsätta fram tills jag åker!!

Men helt ärligt så känns det inte som att jag kan se långsiktigt på det hela just nu - om 2 veckor får min "skärpning" ett tre veckor långt uppehåll och när vi kommer hem kommer jag ha gått upp (tveklöst) och då närmar det sig jul och då är det lika svårt att "skärpa sig" som på sommarsemestern med allt som händer då. Men ja, jag tänker INTE tänka att "jag börjar på måndag" eller ännu värre "jag börjar den 1e januari" hahaha - jag ska bara försöka att göra denna "skärpning" till en liten parallell som pågår i mitt liv, inte den största, inte låta hela mitt liv kretsa kring det!

Nu bootcampar vi vidare, tjejer! Ha en superskön helg!!

Liten svacka, I guess...

Skrev nyss i inlägget nedan att jag kanske har en höstdepression - och ja, det har jag kanske också. Inget känns genuint roligt, inget får mig på bubblande humör, jag irriterar mig på allt, känner mig låg och tycker lite synd om mig själv hela tiden...

Sen gick jag in och läste på Veronicas blogg om att hon läst på Viktdrottningens blogg vilket väckt tankar så pass att hon nu lägger ner bantandet - för att hon inte mår bra av det, pressar sig själv för hårt och ställer för höga krav på sig själv. Och jag tänker att just det tänket kanske är en del i hela mitt mående....

Den sortens press vi inte mår bra av men ändå sätter på oss, den tror jag är en stor del i ätstöringen. Jag är i en svacka rent mentalt och ifrågasätter allt jag håller på med. Motivationen är egentligen ganska okej just nu. Jag tycker att träningen är kul och går bra, så det gör jag mycket - men jag erkänner att jag får lite "panik" när jag inte hinner träna det jag vill, när det bara blir promenader eller i värsta fall ingenting. Och jag prioriterar träning framför mycket annat som jag kanske egentligen inte borde.

Maten går också ganska bra fortfarande, utöver tisdagens rese-kräng har den här veckan också gått bra. Men rent mentalt tycker jag ofta så jäkla synd om mig själv - för att jag vill kunna äta vad jag vill i vilka mängder jag vill utan att gå upp i vikt! Och jag vill SLIPPA TÄNKA PÅ MAT HELA JÄKLA TIDEN!!! Till exempel har jag tyvärr vägt mig både igår och idag och att inte vara nere på fredagens/måndagens vikt än gör mig ännu deppigare... Jag ÄLSKAR att baka men jag vågar inte för då kommer jag äta för mycket av det och då kommer jag må ännu sämre. Jag vill äta inget. Men samtidigt vill jag äta allt.

Jag hade så gärna velat släppa taget, sluta banta!! Men jag är SÅ rädd för att jag ska gå upp massor i vikt igen och bli ännu olyckligare - och det kommer jag att göra för min relation till mat är så jäkla screwed (!) så jag kommer inte att kunna hålla det på en normal nivå. Jag önskar verkligen Veronica all lycka till och hoppas att hon mår bättre utan dieten! Men själv tror jag att jag får väl stå ut och hoppas att jag kommer ur min svacka snart...