Min bantningshistoria - metoder & resultat

Det pågår en evig kamp inuti en mer eller mindre ätstörd människas sinne. Tusen frågor varenda dag, som en högljudd presskonferens i huvudet där kacklet och babblet kan göra en galen!! Ska jag ta en kaka eller ska jag inte, ska jag ta en portion till eller inte, ska jag välja soppa när dom andra äter pizza? Är det värt det? Mår jag bättre efteråt om jag unnar mig? Visst är jag duktig om jag helt enkelt låter bli att äta? Den där glassen kan väl inte göra så stor skillnad? Är det okej, kära samvete, om jag dricker några glas vin? Jag har ju ändå tränat igår...

Samma presskonferens debatterar om vilken metod ska användas, vilken som är bäst för att uppnå fullkomlig lycka - dvs att gå ner dom där överflödiga kilona som vi är helt övertygade är direkt sammankopplade till vårt psykiska mående. Oftast kräver pressen evidensbaserade studier och hårda fakta för att kunna fatta sitt beslut vilket leder till att den smått ätstörda människan testar sig fram genom djungler av metoder, dieter, pulver och piller, varje gång övertygad om att NU har jag hittat metoden för mig, det som kommer förändra mitt liv. Helst ska det ju gå fort och utan ansträngning och med ett bestående resultat.


Jag kan utan tvekan säga att jag har provat allt. Allt. Och visst har de flesta metoderna fungerat, iaf till en början när kroppen chockas och ställer om sig. Modifastpulver funkade bra ett tag, och jag gick ner i vikt, speciellt när man byter ut alla mål. Men när man börjar med vanlig mat igen så stannar viktminskningen av. Och lika fort kom det sen igen när jag började äta som förr, för då hade man ju under ett tag varit sugen på en himla massa saker som man bara måste få äta nu när jag slutat med pulvret. Puckat.


Jag har beställt skumma piller (som numera görs reklam för i sidospalten på facebook, men som när jag beställde dom var rent av olagliga i Sverige och hade en adresstämpel från Prag på paketet) som är smockfull av effedrin o annat kemiskt som sätter hela kroppen i obalans. Visst, hungern försvinner, det minsta jag minns att jag åt under en dag va en kvarts liter glass och ett äpple. På en hel dag. Jag pendlade mellan hyperaktivitet och passivitet och mellan euofori och depression. Fick hjärtklappning, pulsen rusade och ibland kändes det svårt att andas. Men visst gick jag ner i vikt. Och snabbt som tusan! Verkade som den perfekta lösningen då. Och när man växer ur kläderna och komplimangerna haglar över en är det svårt att inse det som man inser nu. Att det är helt jäkla fullkomligt obegripligt hur man kan utsätta sig för sånt.

Jag har vid två tillfällen testat LCHF - low carb, high fat. Skippat alla kolhydrater - pasta, potatis, ris, frukt, socker. Båda gångerna gick jag ner 3 kilo första veckan och det är ju en väldigt peppande start. Därefter rullade det på hyffsat ett tag. Jag mår bra av den kosten, håller mig mätt länge och magen är tyyyyst, lugn och fullkomligt fri från bubbel. Men... Jag är inte helt överfötjust i den sortens mat. Omelett till förbannelse, okej. Ost, lax, kyckling gott. Skippa sockret, tror jag definitivt på! Men jag är inte mycket för bacon, fett kött, fet sås osv. Dessutom är det alltid lite jobbigt när man behöver nåt snabbt att äta, allt blir ett sånt projekt. Andra gången blev jag helt besatt av att räkna kolhydraterna och begränsade även mängden grönsaker. Dessutom innebär minsta lilla "fusk" av för mycket kolhydrater ett rubbande av hela systemet och man lägger på sig direkt - iaf jag! Binder vätska, trillar ur fettdriften och man är på ruta 1 igen. Och är man ändå på ruta 1 kan man ju lika gärna äta allt det där andra också. Jag gick ner i bra takt när jag levde på kött och ost. Men mådde lite illa av det också. Och det är ju allt annat än socialt. Dessutom är jag inge bra när det kommer till förbud. Allt som luktar eller ser gott ut men som jag inte får äta gör mig deppig och jag tycker synd om mig själv som aldrig kan få njuta eller äta något gott.

Det som har fungerat för min del är viktväktarna och deras pointssystem. Efter ett års studier och ett liv på pasta och vin i italien skrev jag in mig första gången 20 år gammal år 2000. Jag gick ner ordentligt i vikt och höll det ganska okej. Det smög sig på och exploderade när jag blev träffade exet 2003. Kan inte säga "alla myskvällar" direkt, för vi pluggade i Lund då och festade bort de flesta myskvällarna - så ja, alkoholen va väl inge bra. Men den stora fällan var baksmällan - inte sällan började vi dagen efter med mat från burger king, självklart med lökringar, poppers och dippsås. Framåt kvällen när "hungern" återkom va det dags för pizza. Och kanske lite glass eller chips där emellan också. HUR kan en fd. viktväktare ens tillåta sig detta?

När vi flyttade ihop tog jag tag i det igen - våren 2004. Gick ner från 84 till 73, där va jag nog bara ett tag, men runt 75 låg jag kvar ett bra tag. Vet inte riktigt när jag lät det gå över 80 igen, men där har jag legat minst ett par år nu. Förra våren provade jag igen, jag och några vänner gick med i viktväktarna och besökte möte varje torsdag. Det innebar att jag sen syndade hela helgen och svälte mig själv månd-torsd, så ja visst gick jag ner i vikt. Och spikrakt upp igen när vännerna tröttnade o vi la ner projektet. Jag tror inte riktigt på det där med mötena, blir mest irriterad på den sektliknande stämningen där inne. Jag gillar inte heller att någon som får betalt för det ska säga att jag är duktig eller att jag borde kämpa bättre om jag gått ner eller upp. Däremot tror jag på deras pointssystem! Iaf till 99% (te.x håller jag inte med om att avokado och lax som är så himla nyttigt ska vara så högt i points att man undviker att äta det, men det kan man ju reglera själv). Jag tror på att ALLT är tillåtet! Jag kan ta en kaka när jag fikar utan att rubba hela systemet, bara jag räknar in det i mina points och jag kan träna och tjäna extra points. Är pointsen slut så kan jag äta frukt och grönsaker så jag behöver aldrig gå hungrig.

Det allra bästa är att jag går ner i vikt - sakta men säkert!!