Njä, bra går det ju inte - ur viktminskningssynpunkt iaf. Som sagt är jag ju i tjockisbyxorna igen och det är väl inge kul direkt. Problemet är att tanken på att ta tag i mitt liv och skärpa till mig känns som jag ska bestiga mount everest!! För jag vet att det krävs maximal ansträngning - NOLL undantag - för att det ska hända nånting över huvud taget. Och jag ORKAR inte!!! Ni är så söta som kommenterar och peppar och skriver "det är bara att kämpa på!" och visst ni har rätt. Men jag orkar inte kämpa...
Jag är såååå trött på att banta! Jag har gjort det hela mitt liv. Och nu är (ja jag har typ gått upp allt igen, nästan) så är jag i en "trivselvikt" (ja, kroppen trivs - inte sinnet) där jag kan äta nästan vad jag vill och ändå stanna här. Då är det lätt att göra det också, och att låta bli att bestiga det där berget. MEN - faktum återstår ju att jag inte riktigt trivs här, kläderna sitter inte snyggt och jag känner mig osexig och ganska hus-ig. Fast det är så skööööönt att slippa bry sig, slippa räkna points och kcal och slippa ha ångest över vad man stoppar i sig.
För det ÄR så - att även om jag trivs bättre i min kropp när jag är strikt och väger mindre så mår jag så mycket sämre psykiskt - har alltid matångest, tänker på mat hela tiden och tycker nånstans att jag är lika skitfet som nu (å så dumt jag vet, det behöver ni inte berätta för mig, det vet jag redan) plus att jag då även klankar ner på mig själv för att mina ansträngningar inte ger de resultat på vågen som jag vill ha, vilket förstör vilken dag som helst.
Så egentligen - om jag bara hade tyckt att jag är ok som jag är nu, gått med på att köpa kläder i en större storlek, slutat jämföra mig med alla, blivit vän med min kropp och mina "volanger" så hade jag mått så himla mycket bättre som människa over all tror jag!
Men ja, frågan är om jag kan det. Förmodligen inte. Jag kommer nog som resten av landet slåss om crosstrainerna på gymmet den 2e januari... Eller så är detta ett steg i rätt riktning mot att acceptera mig själv som jag är - att träna för att må bra och inte för att krympa, äta det som min kropp mår bra av - inte blir smal av. Vi får väl se...
Tre veckor med viktväktarna
3 år sedan
jag känner ju alltid igen mig när jag läser din blogg..
SvaraRaderabra beskrivning med trivselvikten (alltså kroppens) och det där med att bestiga mount everest..
och räknandet,bantandet och ångesten...
och värre verkar det bli desto närmare man kommer sin målvikt...
Men nästa år tänker jag ge mig själv "andra bullar" (illa ordval) och som du skriver, träna för att må bra!
Oh, shit det du skrivit i inlägget är som att det var jag som skrev...vad läskigt!
SvaraRaderaJag har varit där du är nu, i typ 2 år. Jag började tom tvivla på om jag verkligen kunde gå ner, det har säkert blivit fel på min ämnesomsättning efter alla mina "bantningsförsök". Jag började (van)trivas i mina kilon, trodde på allvar att jag alltid kommer att få se ut så här. Började tom köpa kläder i stora storlekar för jag trodde på allvar att det var kört för mig, att jag aldrig kommer bli normalviktig. Började intala mig själv att jag var fin och lycklig som jag var. Trots att jag låg på fetma enligt BMI skalan.
Men ack så fel jag hade (till min lycka). Vi har haft rätt många motgångar att få fler barn, två missfall och ett misslyckat IVF bara på detta år. Det har tärt rätt kraftigt på kroppen och psyket. Nu senast fick vi missfall i vecka 10 och jag blev tvungen att skrapas (detta var i november).
Efter detta sjukhusbesök fick jag liksom en inre kraft som jag inte kan beskriva. Jag blev som en helt förändrad person som bara förstod att nu måste jag fan ta tag i mitt liv och min viktnedgång. Gör jag det inte nu så kommer det aldrig bli av......
Ska kanske notera att jag har haft ätstörningar sedan jag var 12 år gammal, har pendlat i vikt sedan dess tills idag (30 år gammal). Har varit hos läkare, varit hos Stockholms ätstörningsenhet (som inte fungerade för mig). Har gått 6 månader i psykoanalys som hjälpt mig MASSA, har också jobbat mycket med KBT (kognitiv beteendeterapi) för att gå ner i vikt vilket också har hjälp MYCKET.
Nu har jag på 4 veckor gått ner 5 kg...har tillåtit mig att gå upp 1.5 kg under julen...för det kommer jag troligen göra alla kommande jular också. Min viktnedgång ska vara livet ut och det får ta den tid det tar. För nu vet jag och jag är övertygad om att jag kommer bli den där normalviktiga och snygga person som jag vet att jag kan bli.
Din tid kommer den också när du känner denna styrka som krävs för att få en varaktig viktnedgång, du kommer att komma dit du också.
Lycka till!
Kramis Lila
Hej.'Har precis hittat till din blogg--skulle kunna vara skriven av mej själv-så himla skrämmande. Ser fram emot att följa med dej på din resa-smatidigt som jag försöker ta tag i mitt egety liv IGEN för 1000:e ggr
SvaraRaderaSnart är den här...
SvaraRaderaMånaden Januari, början på ett nytt år, börkan på ett nytt liv (åter igen!) Snart kör vi gärnet tjejen!
Kram